Linköpingslistan föreslår en riktad förstärkning av äldrenämndens budget med fyra miljoner kronor, skriver LL i Corren.

De demografiska förutsättningarna är tydliga: vi blir allt fler äldre i Linköping. Det är en positiv utveckling – människor lever längre och har fler friska år. Men med det följer också ansvar. Vi måste kunna möta de behov som en åldrande befolkning har, både när det gäller omsorg och möjligheten till en meningsfull vardag.

Idag ser vi att ensamheten bland äldre är alltför utbredd. Det gäller både äldre i eget boende och de som bor på kommunala äldreboenden. Det finns många goda exempel på bra verksamhet för våra seniorer, men fortfarande är ensamhetsproblematiken alltför utbredd. Det måste vi göra något åt.

Linköpingslistan föreslår därför en riktad förstärkning av äldrenämndens budget med fyra miljoner kronor. Vi vill att föreningslivet ska kunna söka projektbidrag för att utveckla och erbjuda aktiviteter för äldre. I dag är många föreningsaktiviteter inriktade på barn, unga och vuxna – men få är tillgängliga eller anpassade för seniorer. Genom att stimulera föreningslivet att inkludera äldre i sina verksamheter skapar vi fler sammanhang för social gemenskap och delaktighet. Dessa platser måste ha låga trösklar – både fysiskt och psykiskt. Det ska vara enkelt att komma dit, enkelt att delta, och lätt att känna sig välkommen oavsett tidigare erfarenhet eller bakgrund.

Vi vill också öronmärka medel till riktade kulturaktiviteter på samtliga äldreboenden. Kultur har en enorm betydelse för livskvalitet – oavsett ålder. Musik, dans, berättande, bild och teater stärker både identitet, minne och känslan av sammanhang. Kultur är en självklar del av livet och bör därför vara en lika självklar del av äldreomsorgen.

Vi vill också att kommunen utvecklar sin samverkan med regionen kring det som kallas social förskrivning. Det innebär att vårdpersonal kan förskriva sociala insatser – som deltagande i en samtalsgrupp, en kör eller en promenadgrupp – som en del av behandlingen. Det här är ett sätt att arbeta tidigt och förebyggande, vilket den nya socialtjänstlagen också efterfrågar. Genom att satsa på samarbete mellan vård, socialtjänst och civilsamhälle kan vi minska isolering och psykisk ohälsa bland äldre – och förebygga behovet av mer omfattande insatser.

Att bli äldre ska inte betyda att livet krymper. Tvärtom så ska vi bygga ett Linköping där de äldre känner mer gemenskap och livsglädje genom att kunna välja mellan fler aktiviteter.

Birgitta Thell, Linköpingslistan
Cecilia Helber, Linköpingslistan
Anita Vogel, Linköpingslistan
Rickard Söderström, Linköpingslistan

Inlägget Minska ensamheten bland äldre dök först upp på LinköpingsListan.

Fler jobb krävs för personer med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning, skriver LL i Corren.

Glöm inte bort de som redan finns här – fler jobb krävs för personer med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning

I den politiska debatten om arbetslöshet handlar det mesta om att människor måste lära sig svenska. Fokus ligger ofta på nyanlända, och lösningen sägs vara språkstudier och enklare instegsjobb. Det är en viktig del av integrationsarbetet – men vi kan inte blunda för att det finns andra grupper som står minst lika långt från arbetsmarknaden.

Personer med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning är kraftigt överrepresenterade i långtidsarbetslösheten. Trots det nämns de sällan i arbetsmarknadsdebatten. Det är dags att ändra på det.

Vi vill se riktiga satsningar på den här gruppen – inte fler rundor av oavlönad praktik utan mål eller mening. För att få människor i arbete krävs strukturerade jobbspår där praktik kopplas till tydliga arbetsuppgifter, konkreta utvecklingsmål och – inte minst – pedagogiska handledare med yrkeskompetens och tid för stöd. Att ”sätta folk i praktik” utan att erbjuda kvalificerad vägledning leder sällan vidare till arbete. Däremot gör en närvarande handledare, som förstår både yrket och individens förutsättningar, all skillnad.

Ett gott exempel är verksamheten Drivbänk, där deltagare får kombinera arbetslivserfarenhet, personlig utveckling och samhällsnytta. Det visar att rätt stöd i rätt miljö kan göra stor skillnad. Vi vill se att den typen av verksamheter kan spridas även till andra områden än grön näring.

Arbetsmarknadsnämnden har gjort mycket bra för att få nysvenskar i praktik som ska leda till arbete, men grupper med psykisk ohälsa och funktionsnedsättning är fortfarande eftersatt. Här behöver vi mer arbete framöver och en tydlig plan särskilt riktade till personer med funktionsnedsättning. Dessa jobb kan skapas i kommunens egen verksamhet, i kommunala bolag och genom upphandlingar. Men de måste vara på riktigt – med lön, ansvar och framtidstro.

Samtidigt behövs ett tätare samarbete med näringslivet och utbildningssektorn så att kompetensutveckling matchar arbetsmarknadens behov. Det krävs anpassning, men det är möjligt – och det är rätt.

Det är inte språket i sig som avgör om man är långt från arbetsmarknaden. Många som pratar utmärkt svenska står ändå utan jobb. Därför måste vi nyansera arbetsmarknadsdebatten och inse att det finns flera grupper som behöver samhällets stöd och prioritet.

Det ska vara lätt att välja jobb före bidrag – men då måste samhället också erbjuda vägar in. Om vi inte hjälper, framför allt personer med funktionsnedsättning och psykisk ohälsa, lämnar vi dem kvar i ett system som passiviserar i stället för att lyfta.

Vi kan bättre. Vi måste bättre. För ett samhälle där fler får plats – också de som alltför sällan får sin röst hörd.

Cecilia Helber Linköpingslistan
Christer Mård, Linköpingslistan

Inlägget Vi måste göra mer dök först upp på LinköpingsListan.

För oss är det svårt att förstå hur S+M-styret nu tycker att lokaler som närmast var utdömda för något år sedan, i dag tydligen bara behöver lite färg och ytrenovering, skriver Maria Esbjörnsson Lakatos (LL) och Cecilia Helber (LL) i Corren.

Vi minns alla de infekterade och massiva skolnedläggningarna under 2023. Då hette det att demografin talade sitt tydliga språk och inga andra alternativ fanns om vi inte ville säga upp personal.

Vi i Linköpingslistan var så klart av annan uppfattning. Särskilt när det gällde Fredriksbergsskolan vars lokaler och småskalighet gjorde det utmärkt att också ha elever med autism på skolan. Det var dessutom en mycket bra skola med en personalgrupp väl förtrogna med hur undervisningen skulle bedrivas för att uppnå goda resultat.

Ändå lades Fredriksbergsskolan ned.

Men, vi i Linköpingslistan kunde inte släppa tanken på Fredriksbergsskolan så när anpassad grundskola var på jakt efter nya lokaler föreslog vi från LL att man skulle lägga anpassad grundskola där, i stället för på ALG. Det blev tvärnej och alldeles omöjligt fick vi höra. Lokalerna var i för dåligt skick.

Döm om vår förvåning när man nu plötsligt ska göra ett “Storfritids” på just Fredriksbergsskolan, visserligen en annan förvaltning, men det är samma elever det handlar om.

I information som skickats ut till vårdnadshavare skriver man följande:

”All fritidsverksamhet kommer att samlas i en gemensam lokal, som vi kallar ”storfritids”, senast den 1 oktober 2025. Antalet barn som är i behov av LSS Fritids ökar. Vi räknar med att upp till 50 nya barn kan behöva plats redan till sommaren 2025. Därför planerar vi nu för en större fritidslokal som har plats för alla barn med behov av fritids. Vi har hittat bra lokaler på Fredriksbergsvägen 37 (Fredriksbergsskolan i Ekholmen). De är redan anpassade för fritidsverksamhet och har plats för 5–7 avdelningar med olika inriktningar. Det ger oss möjlighet att dela in barnen i mindre grupper och anpassa verksamheten efter barnens olika behov och intressen. Fredriksbergsskolan ligger i Ekholmen, lugnt till i ett bostadsområde med lite trafik. Där finns också lekpark, stora grönytor, skatepark och fotbollsplaner. Lokalerna är fördelade på 2–3 byggnader, vilket gör det möjligt att skapa trygga och tydliga miljöer för barnen.”

Ovanstående beskrivning av lokaler och platsen är vad vårdnadshavare och vi i Linköpingslistan hävdade vid nedläggningen av skolan, men då var beskedet vi fick att lokalerna var så dåliga att de lämpade sig enbart för rivning.

Och hur blev det då med anpassad grundskola på ALG? Ja, enligt uppgift är man numera trångbodda på ALG och har svårt att inrymma allt som ska vara där. Då har vi inte ens nämnt lämpligheten i att ha våra kanske mest sköra elever på en gymnasieskola med äldre elever som i sin tur behöver mycket stöd och hjälp.

Det uppstår en hel del andra frågetecken kring denna organisation. Är det lyckosamt att klumpa ihop så många barn med olika behov, det enda gemensamma är att behoven är stora? Är personalen som ska arbeta med barnen/eleverna nöjda med denna organisation av fritids?

Vad har skett? Har man på kort tid sänkt kraven på hur en bra skollokal ska vara eller har skolan lagrats, och precis som en ost, blivit bättre med tiden? Eller kan det verkligen vara så illa att man bara räknar pengar och ser en möjlighet att få hyresintäkter på en lokal som är omöjlig att använda till annat?

För oss är det svårt att förstå hur S+M-styret nu tycker att lokaler som närmast var utdömda för något år sedan, i dag tydligen bara behöver lite färg och ytrenovering. Samtidigt ska elever och personal flyttas hit och dit utefter väldigt märkliga kriterier. Det kan knappast ens vara kostnadseffektivt och det är definitivt inte beslut som värnar om elever och personal.

Maria Esbjörnsson Lakatos, Linköpingslistan

Cecilia Helber, Linköpingslistan

Inlägget Har styret sänkt kraven för en bra skollokal dök först upp på LinköpingsListan.

Nu är det dags att agera! Allt fler röster larmar om att ungdomars deltagande i våra föreningar minskar. Det här är en oroväckande utveckling som vi i Linköpingslistan inte kan ignorera, skriver LL i Corren.

Den främsta orsaken är tydlig: det har blivit för dyrt för många familjer att låta sina barn delta i föreningslivet. Visst, föreningarna gör sitt bästa med att tillhandahålla begagnad utrustning och liknande, men det räcker inte. Därför måste politiken på allvar träda in och ta ansvar för att vända trenden.

Det planerade ”Fritidskortet” som betalning för fritidstjänster är bra, men det är begränsat till barn mellan 8 och 16 år. Linköpingslistan ser vikten av att barn deltar i föreningslivet betydligt tidigare än så och att vi ger dem goda förutsättningar att fortsätta även efter att de fyllt 16 år.

Fritidskortet är dessutom en statlig satsning och något som Linköpings kommun borde kunna matcha genom att själva bekosta fritidskortet för barn från sex år och för ungdomar mellan 16 och 18 år.

På sikt ser vi även att all ungdomsverksamhet på kommunala anläggningar bör kunna vara kostnadsfri. Det är kommunens uppgift att se till att det finns anläggningar för olika aktiviteter, och att dessa är tillgängliga för alla, oavsett ekonomisk bakgrund. Med våra förslag ser vi att det faktiskt skulle kunna bli verklighet.

Forskning från Generation Pep visar tydligt sambandet mellan socioekonomiska faktorer och barns fysiska aktivitet. Rapporterna visar att barn från familjer med lägre inkomst är mindre benägna att delta i organiserade fritidsaktiviteter. Det är ofta familjer som bäst behöver det sammanhang som föreningslivet erbjuder.

Genom meningsfulla och engagerande fritidsaktiviteter ger föreningar ungdomar alternativ till att hamna i destruktiva miljöer. Att vara en del av en grupp och ha ett positivt socialt sammanhang är starka skyddsfaktorer mot kriminalitet. Det är ett sätt att bygga ett tryggare samhälle för alla.

I föreningar finns ofta vuxna ledare och engagerade medlemmar som kan fungera som positiva förebilder och mentorer för unga. Genom att delta i föreningsaktiviteter kan ungdomar utveckla sociala färdigheter, självkänsla och självförtroende. Det ger dem verktyg för att navigera i livet och bygga en stark framtid.

Föreningslivet spelar en viktig roll i samhället och erbjuder många fördelar för både individer och samhället som helhet. Ett starkt föreningsliv avlastar också en ansträngd skola som arena för kunskap och delaktighet. Det är en plats där människor med gemensamma intressen kan mötas, utvecklas och engagera sig tillsammans.

Våra förslag är inte en enorm kostnad i det stora hela, särskilt inte om vi ser det som en investering i framtiden snarare än en utgift. Vi föreslår att detta införs gradvis under en två- till treårsperiod. Det löser inte alla problem, men det är ett viktigt steg för att minska kostnaderna och öka tillgängligheten.

Vi måste därför säkerställa att det finns tillräckliga anläggningar, tillgängliga tider och ökat stöd till de föreningar som driver egna anläggningar. Det är grundläggande. Men med våra förslag kan vi gå längre än så. Vi kan skapa ett samhälle där alla unga har möjlighet att delta i föreningslivet, oavsett ekonomiska förutsättningar.

Vårt motto är tydligt: det är alltid bättre med förebyggande insatser än att betala dyrt för att lösa problem i efterhand. Om vi kan få fler ungdomar att delta i föreningslivet och stanna kvar längre, har vi vunnit mycket. Skola och föreningsliv spelar en avgörande roll i vår kommuns samhällsutveckling. Genom att investera i våra ungdomar i dag, bygger vi ett starkare och mer inkluderande Linköping i morgon. Det är en investering som kommer att betala sig många gånger om.

Sanne Jacob (LL), ledamot i kultur- och fritidsnämnden

Monica Liljenberg (LL)

Peter Karlsson (LL)

Britt Bodö Westerholm (LL)

Cecilia Helber (LL), kommunalråd

Inlägget Investera i våra ungdomar dök först upp på LinköpingsListan.

Vi i Linköpingslistan är övertygade om att arbete är avgörande för alla. Det skapar tillhörighet, förståelse och förebilder för våra ungdomar. Det är så vi bygger hållbara samhällen och kommuner, skriver Marie Wahlbom (LL), Eva Arud (LL) och Cecilia Helber (LL) i Corren.

Vi står inför betydande utmaningar i Linköping. En sak är säker: för att säkra framtidens kompetensförsörjning behöver vi alla tillgängliga resurser och engagemang. Befolkningsutvecklingen i vår kommun följer inte längre den förväntade banan, och vi måste agera.

De grundläggande frågorna är enkla: Är det bättre att ha ett arbete än att vara arbetslös? Finns det arbetsuppgifter i vår kommun som borde utföras men som förblir ogjorda? Om svaret på båda frågorna är ett kraftfullt ja, vilket vi i Linköpingslistan tror att det är, måste vi fråga oss: Vad hindrar oss från att agera?

Visst, individuella faktorer kan spela in, men en avgörande faktor är den budgetmässiga prioriteringen av arbetsmarknadsinsatser från den styrande S+M-majoriteten. Mycket görs redan, men det är tydligt att långt mer behöver göras.

Kortsiktigt kan förebyggande insatser kräva ökade ekonomiska investeringar, men långsiktigt är det en investering i både individen och kommunen. Skillnaden mellan att bidra till ekonomin och att stå utanför är enorm, både mänskligt och ekonomiskt.

Linköpingslistan ser potential i många områden för att skapa första insteg på arbetsmarknaden: skola, vård, omsorg, gröna näringar, föreningsstöd och mycket mer. Kommunen kan inte göra allt själv, utan ett närmare samarbete med näringslivet är nödvändigt. Vi kan också utöka samarbetet med den idéburna sektorn och idrottsföreningarna.

En nyckel till framgång är att anställa fler handledare. Handledare som stöttar individer i deras första steg mot ett arbete. Att prioritera handledare framför handläggare kan vara en klok ekonomisk prioritering. Utbildningsmöjligheter måste också finnas, och här spelar vuxenutbildningen en viktig roll.

Vi i Linköpingslistan är övertygade om att arbete är avgörande för alla. Det skapar tillhörighet, förståelse och förebilder för våra ungdomar. Det är så vi bygger hållbara samhällen och kommuner.

Tillsammans kan vi bygga ett Linköping där alla får chansen att bidra, där varje individ räknas och där framtiden är ljus. Men vi måste agera nu och investera i fler arbetsmarknadsinsatser med fler handledare och där insatserna bättre matchar varje individs kompetenser med möjliga arbeten vi har i vår kommun. Vi måste utöka samarbetet med näringslivet och andra samhällsaktörer och kunna erbjuda fler alternativ inom SFI-utbildningen. Då får vi ett starkare, mer inkluderande och framgångsrikt Linköping med fler i arbete och färre som står utan.

Marie Wahlbom, ledamot arbetsmarknadsnämnden, Linköpingslistan

Eva Arud, suppleant arbetsmarknadsnämnden, Linköpingslistan

Cecilia Helber, kommunalråd, Linköpingslistan

Inlägget Arbete är avgörande för alla dök först upp på LinköpingsListan.

I Vallastaden, Djurgården och Ekholmen planerar kommunen åtta nya parkeringshus – vilket skulle leda till stora ekonomiska förluster, skriver Linköpingslistan i Corren.

I ett läge där kommunen inte har tillräckliga resurser till förskola, skola och sociala insatser gäller det att inte slösa med ekonomiska tillgångar. Socialisering av parkeringen i nya bostadsområden där kommunen kräver att all parkering ska samlas i kommunala parkeringshus är ett exempel på slöseri.

De tre parkeringshus som byggts på Folkungavallen och i Vallastaden gav 2024 en förlust om drygt 15 miljoner. Det belastar koncernens resultat och innebär mindre pengar till skolverksamhet och mindre pengar till vår gemensamma välfärd.

Linköpingslistan har motionerat till fullmäktige där vi menar att vi inte ska bygga några nya kommunala P-hus i aktuella nybyggnadsområden i Vallastaden, Djurgården och Ekholmen. Här planerar nämligen kommunen åtta nya parkeringshus, vilket skulle leda till stora ekonomiska förluster. Den mest effektiva och ekonomiska lösningen är i stället att parkeringen förläggs i garage under bostadskvarteren. Då slipper kommunen att ta risken med att investera i parkeringshus. De planerade storskaliga P-husen kommer dessutom att göra det svårare att bygga ut dessa bostadsområden och kan komma att negativt påverka de markpriser som kommunen kan ta ut.

Argumenten mot detta som presenteras av S+M-styret är svaga. Det går, menar vi, att bygga både gröna och hållbara gårdar även med parkering under jord. Påståendet om att det rent tekniskt inte skulle kunna gå att bygga garage under jord i Djurgården är dessutom felaktigt och utan substans. Det är tydligt att S+M-styret och förvaltningen har en vision om ”Mobilitetshus”, det vill säga parkeringshus, men den visionen stöds dessvärre inte av de sakuppgifter vi kan ta del av.

En annan effekt av parkeringens socialisering är att avståndet från bilen till den egna entrédörren blir lång, 100–500 meter, samt att vi riskerar att få stora och otrygga parkeringsenheter. Det har vi redan sett exempel på med det nya parkeringshuset Neptunus där det enligt uppgift förekommit både knarkhandel och gängträffar. Vi vill att alla ska kunna få en smidig och trygg parkeringslösning i nära anslutning till var man bor.

Den ekonomiska förlusten av att driva kommunala P-hus är ett av många exempel på hur den ekonomiska samordningen på central nivå i kommunen brister. Det går inte att fortsätta med att låta planarkitekter styra utvecklingen utan vidare hänsyn tagen till markens ekonomiska värde. När vi för egen del bygger om vårt boende har vi en egen ekonomisk styrning i form av en budget. Vi ger inte arkitekten fria händer, överlämnar vårt kreditkort och ber hen att göra något fint av hela projektet.

Utveckling av mark är i grunden en ekonomisk process. Kommunens markutveckling måste styras inom en ekonomisk ram där man tar hänsyn till arkitektoniska och miljömässiga faktorer. Marken är en stor ekonomisk tillgång för kommunen och den ekonomiska styrningen måste ske centralt från stadshuset.

Ett första steg är att stoppa planerna på nya P-hus som vi faktiskt inte har råd med. För övrigt har marknadsförutsättningarna ändrats radikalt sedan detaljplanerna antogs. Vill man att byggandet ska komma igång finns det anledning att ändra planen för Djurgården till en med lägre skala och med mer inslag av trädgårdsstad.

Michael Cocozza, Linköpingslistan

Mikael Bergström, Linköpingslistan

Maria Esbjörnsson Lakatos, Linköpingslistan

Kenneth Leander, Linköpingslistan

Cecilia Helber, Linköpingslistan

Inlägget Stoppa planerna på nya P-hus i Linköping dök först upp på LinköpingsListan.

Alla barn har likvärdig rätt till en bra skola med rätt resurser för att kunna utvecklas. Om tidiga insatser sätts in tjänar hela samhället på det, skriver Madelaine Pavlidis (LL) i Corren.

Den 2 april var det Världsautismdagen. Dagen instiftades av FN 2007 för att uppmärksamma, sprida information om och öka kunskapen om autism i hela världen. Det är viktigt att vi bidrar med kunskap om autism.

För autistiska barn i förskolan och för elever i skolan behövs mer information om deras specifika behov av hjälp. De med autism och/eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar behöver lugnare miljöer för att kunna känna trygghet och för att få chansen till mer struktur och förutsägbarhet. De vill veta i god tid vad som ska ske.

Det är även viktigt med bildstöd. Bilderna illustrerar och förstärker det man säger. Det ger trygghet och en känsla av sammanhang. Fler elever med autism behöver få hjälp via bildstöd. De elever som ännu inte har fått någon diagnos men som har vissa svårigheter bör också få hjälp med bildstöd. Egentligen så hjälper detta i stort sätt alla barn i förskolan och alla elever i skolan.

Dessa elever behöver få en individuell och tydlig instruktion av läraren om vad som ska göras, få veta precis vilken sida i boken och vilka uppgifter där som eleven ska göra. Det underlättar och ger eleven möjlighet att börja med uppgifterna direkt.

Det ska finnas en möjlighet till att sitta i ett mindre rum del av skoldagen för att under lugnare förhållanden göra sina uppgifter. Även hörlurar som bidrar till att minska höga ljud kan användas.

Ska elever verkligen få ha på sig en keps inne i skolsalen? Ja, vissa vill ha en keps på sig för att kunna avskärma sig. ”Rör inte min keps” handlar om rätten till anpassningar. Elever som använder keps bär den för att de har behov av att skärma av intryck. Det är en enkel anpassning som kan göra stor skillnad och hjälpa dem att anpassa skola, vardag och livet.

Beroende på hur stort behov varje enskild elev har av hjälp så kan en extra resurs behövas. Dels inne i klassrummet och dels på skolgården. Vissa elever har svårt med den sociala biten och behöver då hjälp med det även under rasterna.

En del behöver specialkost för att kunna äta maten till lunch. Det är väsentligt att de äter för att kunna tillgodogöra sig undervisningen under resten av dagen.

Vissa elever klarar, med en del hjälp, att gå i en vanlig klass. Andra elever behöver mer hjälp via en specialklass för just elever med autism.

Insatser måste sättas in tidigt. Ju tidigare barnen får hjälp, ju bättre möjlighet har de att utvecklas till sitt bästa jag. Det underlättar i första hand för barnet, men även för föräldrar, syskon, mor- och farföräldrar, förskolepersonal, andra förskolebarn, lärare och andra skolbarn med mera. Alla barn har likvärdig rätt till en bra skola med rätt resurser för att kunna utvecklas. Om tidiga insatser sätts in tjänar hela samhället på det.

Linköpingslistan har satsat mer pengar än styret i sin budget, vilket hade kunnat hjälpa barn i förskolor och elever i skolan betydligt tidigare än vad som görs i dag. Vi ska följa Barnkonventionen, som blev lag i Sverige för 5 år sedan, år 2020.

Det är i unga år som grunden för deras vuxenliv läggs. Därför är det så viktigt att de får den extra hjälp och stöttning som de behöver redan som barn i förskolan och sedan som elev i skolan.

Madelaine Pavlidis (LL), ledamot i Linköpingslistans partistyrelse

Inlägget Ta hand om våra utsatta elever dök först upp på LinköpingsListan.

Vi måste vända den negativa utvecklingen i Linköpings förskolor. Visst finns det förskolor som är välmående, även i Linköping, men när så många vittnar om en arbetssituation som är fullständigt ohållbar så måste förvaltningen och politiken lyssna, skriver Linköpingslistan i Corren.

På många håll i Linköpings kommun går förskolorna på knäna. Stora barngrupper, hög sjukfrånvaro och en växande frustration bland både pedagoger och föräldrar är vardag för många. Samtidigt ser vi en tydlig diskrepans mellan personalens insikter om vad som krävs och kommunens sätt att fördela resurser.

Vi har också ett skriande behov av fler utbildade förskolepedagoger för att säkerställa kvaliteten i våra förskolor. Den debatt som pågått i Corren och på sociala medier gynnar inte våra chanser till framtida rekryteringar där nyexaminerade förskollärare kanske hellre väljer grannkommuner, och studenter en annan utbildning.

Där har vi alla ett stort ansvar, inte minst politiken. För samtidigt som vi ska, och måste, lyfta de problem som finns, så kan vi heller inte måla en alltför svart bild av ett i grunden fantastiskt yrke. När förskolan fungerar som den ska är det ett privilegium att få arbeta där med våra allra minsta invånare!

Vi i Linköpingslistan menar därför att det är dags att tänka nytt och vi har därför flera konkreta förslag för att komma tillrätta med situationen i förskolan:

* Intraprenad: Ett sätt att ge personalen mer självbestämmande och mer kontroll över sin arbetssituation skulle kunna vara genom intraprenad – en modell där verksamheten, förskolan i det här fallet, själva får styra, leda och fördela sitt arbete.

Barngrupperna sväller, medan personalen kämpar för att räcka till. Pedagoger ser dagligen vad som behövs: fler kollegor, mindre grupper, eller kanske mer flexibla scheman. Många gånger fastnar resurserna i en centraliserad kommunal byråkrati, där generella lösningar ska passa alla – men som i praktiken kanske inte fungerar för någon.

Här kommer intraprenaden in som en möjlig lösning. Genom att ge förskolor större frihet att själva styra över budget, personal och pedagogiska prioriteringar kan vi överbrygga glappet mellan verklighet och beslut.

* Seniorer i skolan: Vi har tidigare motionerat om seniorer i skolan. Ett sätt att få in fler vuxna i förskolan är att använda sig av seniorer även här. Det finns nog många äldre som kan tänka sig att vara “extramormor/morfar” i förskolan och en trygg vuxen. Det finns kanske till och med pensionerade förskollärare som skulle kunna tänka sig att göra en insats?

* Mindre barngrupper: Vi i Linköpingslistan har också stöttat motionen om färre barn i barngrupperna som togs i kommunfullmäktige. Det är en prioritering som vi gjort i alla våra budgetförslag då vi menar att alla förebyggande åtgärder är en långsiktig investering snarare än en kostnad. Självklart påverkar antalet barn i grupperna både pedagoger och barn. Med färre barn i barngrupperna ökar kvaliteten och tryggheten i förskolan, färre barn har behov av extra anpassningar och framför allt orkar personalen med sin arbetssituation.

Vi måste vända den negativa utvecklingen i Linköpings förskolor. Visst finns det förskolor som är välmående, även i Linköping, men när så många vittnar om en arbetssituation som är fullständigt ohållbar så måste förvaltningen och politiken lyssna. Det räcker inte med att säga att man “inte delar bilden”, eller hävda att vi står oss väl mot jämförbara kommuner.

Vi är Sveriges femte största kommun. I Linköpingslistans vision står vi oss inte bara väl mot jämförbara kommuner – vi sticker ut med en förstklassig förskola för både pedagoger och barn. Vi är beredda att jobba för det, i vår budget och med våra politiska förslag.

Maria Esbjörnsson Lakatos, Linköpingslistan

Cecilia Helber, Linköpingslistan

Gunnel Mård, Linköpingslistan

Inlägget Politiken måste lyssna på förskolan dök först upp på LinköpingsListan.

Skolorna överlag brottas med problemet att det behövs mer resurser i form av personal och ändå säger man nej till en resurs i form av engagerade pensionärer i samhället Sturefors. Det är ett beslut som i vår mening inte går att försvara, skriver Linköpingslistan i Corren.

Pensionärer, som vill engagera sig ideellt på Vist skola som frivilliga rastvärdar, har av skolan fått veta att de inte är önskvärt. Det är ett tjugotal pensionärer som anmält sig till att delta. Alla har erfarenhet av ett långt yrkesliv och flera av dem har arbetat med barn och ungdomar. De vill bara finnas där på rasterna och med sin närvaro skapa en lugnare rastmiljö.

Anledningen till detta beslut är mycket oklar då ansvariga själva avböjer att kommentera beslutet i Correns artikel. Förvaltningens svar på en insändare i Corren varför man inte tillåter detta ger inte heller någon djupare förklaring. Pensionärsgruppen vill varken vara poliser, psykologer eller lärare, vilket de är mycket tydliga med. De vill finnas där för barnen för barnen i syfte att skapa trygghet och en lugn miljö.

Vi vet att skolor i allmänhet och Vist skola i synnerhet har behov av fler vuxna som kan sätta gränser. Det är ett utmärkt sätt att ta tillvara på äldre som en resurs, särskilt i tider när det är svårt att få pengarna att räcka till allt som behövs i våra skolor. När vårdnadshavare till elever på skolan har synpunkter på beslutet får de till svar av skolledningen att det är ett beslut som de inte själva kan påverka och hänvisar till kommunens jurist.

Utbildningsdirektör Robert Bredberg kommenterar beslutet också i ett inslag i Sveriges Radio och menar att detta är “kommunens hållning” och i inslaget beskrivs att beslutet backas upp av kommunjuristen. Samtidigt vet vi att andra kommuner gör en annan tolkning och välkomnar pensionärer i skolan. Kanske är det därför dags att även Linköpings kommun och utbildningsförvaltningen tar ett omtag och välkomnar pensionärer i våra skolor? Det är trots allt samma lagstiftning som gäller i samtliga kommunala skolor i Sverige.

Skolorna överlag brottas med problemet att det behövs mer resurser i form av personal och ändå säger man nej till en resurs i form av engagerade pensionärer i samhället Sturefors. Det är ett beslut som i vår mening inte går att försvara. Vi har redan maj 2024 lämnat in en motion till kommunfullmäktige där vi önskar att förvaltningen utreder möjligheten till seniorer i våra skolor efter modell från andra städer som infört systemet. Vi hoppas nu mer än tidigare att S+M-styret, precis som vi, också ser det behovet. Då kanske Vist skola och andra skolor, får hjälp av pigga pensionärer som vill göra en samhällsinsats.

Maria Esbjörnsson Lakatos, Linköpingslistan

Cecilia Helber, Linköpingslistan

Gunnel Mård, Linköpingslistan

Inlägget Utred möjligheten ”Seniorer i skolan” dök först upp på LinköpingsListan.

Linköping har alla möjligheter att bli en förebild där kulturen blomstrar och stärker gemenskapen. Men det kräver politisk vilja och ett långsiktigt kommunalt engagemang, skriver Linköpingslistan i Corren.

Kultur är ingen lyx, det är en grundsten för ett levande och hållbart Linköping. En stad utan kultur saknar själ och blir bara en plats för bostäder och jobb. Kulturen ger oss sammanhang, identitet och mötesplatser i en tid då samhället blir alltmer splittrat och ensamheten ökar. Därför måste Linköpings kommun ta ett tydligt ansvar för att äga och driva kulturella verksamheter – så att alla invånare, oavsett bakgrund, ålder eller ekonomisk situation, får ta del av dem.

Ett starkt kulturliv gör Linköping attraktivt, inte bara för oss som bor här utan även för besökare och företag. Städer med levande kultur lockar kreativa människor och investeringar, och skapar jobb – för konstnärer, musiker, tekniker och många fler. Men kulturen är mer än ekonomi. Den höjer livskvaliteten, minskar stress och stärker folkhälsan. Särskilt för äldre kan den vara en livlina – en teaterföreställning, en bokcirkel eller en konstutställning kan bryta isolering och ge glädje och mening i vardagen.

Precis som idrotten för oss samman – vid en innebandymatch eller en blåsig vårdag på fotbollsplanen – gör kulturen detsamma. En konsert i stadsparken, en roman från biblioteket eller en utställning på Passagen kan vara skillnaden mellan ensamhet och gemenskap, mellan tristess och inspiration. Därför räcker det inte att överlåta kulturen till marknaden. Kommunen måste säkra ett brett och tillgängligt utbud som inte styrs av vinstintressen eller kortsiktig politik, utan av en vision om ett rikt och inkluderande Linköping.

Linköpingslistan föreslår därför konkreta satsningar för att stärka kulturen och fritiden. Via kultur- och fritidsnämnden vill vi avsätta en miljon kronor till kulturprojekt där kommunens föreningar kan söka medel för att utveckla sin verksamhet gentemot äldre, skapa fler aktivitetsparker för spontana möten och rörelse, behålla Tinnis badsjö nuvarande storlek som en viktig samlingsplats, öppna Slottsparken för allmänheten och utöka öppettiderna på kommunens bibliotek så att fler får tillgång till kunskap och gemenskap och anslag till fristående teatergrupp. Dessa förslag är investeringar i både människor och stadens framtid.

För att detta ska fungera krävs också transparens. Skattepengar som går till kulturen måste användas effektivt och rättvist, med tydlig uppföljning så att resurserna når dit de gör mest nytta. Det handlar inte om att skära ner, utan om att säkerställa att ingen förening eller verksamhet favoriseras på oklara grunder medan andra lämnas åt sitt öde.

Att investera i kultur är att investera i människor – unga som gamla, infödda som nyinflyttade. Linköping har alla möjligheter att bli en förebild där kulturen blomstrar och stärker gemenskapen. Men det kräver politisk vilja och ett långsiktigt kommunalt engagemang. Låt oss göra kulturen till en självklar del av stadens framtid – för allas skull.

John Landelius, ledamot i Visit Linköping (LL)

Cecilia Helber, kommunalråd (LL)

Sanne Jacob, ledamot i kultur- och fritidsnämnden (LL)

Birgitta Thell, ledamot i vård- och äldreomsorgsnämnden (LL)

Inlägget Mer kultur i Linköping dök först upp på LinköpingsListan.