Under veckan, i Corren, gick det att läsa en insändare från en pappa som berättar att hans dotter tvingas till timslång skolresa – som enda barn.
Länk till insändaren:https://www.corren.se/insandare/artikel/pappan-var-dotter-tvingas-till-timslang-skolresa-som-enda-barn/r240072j?fbclid=IwY2xjawK-JvVleHRuA2FlbQIxMABicmlkETB3eDMxNEozaFhqQVFrdUxOAR5MEPuwC3c0u44AbaaTiIy4rCJRCjlBGGdQvFZTUr2_kKXLs53keQrdxW8qLQ_aem_sIFFeknru-ECYVp10HUbrA
För LL är svårt att förstå hur Linköpings kommun kan fatta beslut om att en flicka fem år gammal, nekas plats i sin närmaste skola – trots att hon bor i området. Hon är enligt uppgift det enda barnet som bor i Ekängen och som nekats plats i förskoleklass i sitt närområde.
Andra barn i området startar sin spännande skolstart och får gå i skolan i sitt närområde tillsammans med sina kamrater, men hon får ensam gå i en annan skola långt hemifrån och i okänd miljö. Detta beslut strider mot principen barnets bästa och det försvårar hennes möjligheter att få en naturlig koppling till det område hon bor i.
Förklaringen är platsbrist. Skolan har 56 platser, baserat på 28 elever per klass. Var står det att riktmärket ska vara 28 elever per klass? 28 eller 29 elever i en klass kan inte spela någon större roll. Vill man se till alla barns bästa kan man tycka att redan 28 elever är för mycket i en klass med så unga elever. Antalet 28 är väl satt för att få ekonomin att gå ihop och då kan man tycka att en elev ytterligare bara ger lite extra klirr i skolans kassa. Det medför dessutom inte några större kostnader att ha ytterligare en elev i klassen. Läromedel är försumbara kostnader då det är personalen som är det som kostar och den har samma kostnad vare sig det är 28 eller 29 elever i klassen.
Att behandla ett barn på detta sätt leder bara till att vi får en elev som tappar tron på vuxna redan innan den börjar skolan och dessutom kan bli en presumtiv hemmasittare i framtiden med tråkiga minnen från sina tidigare skolår. Vad kostar inte det samhället?
Vi är väl medvetna om att det finns lagar och paragrafer att förhålla sig till, men vi menar att kommunen måste kunna vara mer lösningsorienterad. Vi har vid flertalet tillfällen påpekat att kommunen tenderar att vara alldeles för stelbent och inflexibel. Detta är ett beslut som förstärker den bilden.
Visa lite mod och mänsklighet och låt flickan bli den 29:e eleven och som ger henne ljusa minnen av sitt första skolår!