Problemet är inte att ungdomarna träffas, utan att Linköpings kommun inte erbjuder någon lämplig plats där de kan vara utan att störa andra.

‎ Länk till artikeln i Corren

Vi läser och hör om det nästan dagligen. A-traktorer som samlas på parkeringar i Linghem, Ekholmen, Ekängen och Ljungsbro. Musik spelas på hög volym långt in på nätterna, grannar får sin sömn förstörd och i värsta fall tvingas ordningsvakter och polis rycka ut.

Men att bara skicka dit polisen eller införa fler förbud löser inga problem. Det flyttar bara problemen vidare till nästa stadsdel.

‎

Ungdomarnas motorintresse är i grunden något genuint positivt. Det handlar om gemenskap, mekanik, praktiskt kunnande och en meningsfull fritid. Problemet är inte att ungdomarna träffas, utan att Linköpings kommun inte erbjuder någon lämplig plats där de kan vara utan att störa andra.

‎

Det vill vi i Linköpingslistan ändra på. Vi måste sluta se motorungdomarna enbart som ett ordningsproblem och börja se dem som de är: unga med ett starkt intresse som behöver en trygg plats med tydliga ramar.

‎

Vi föreslår därför att kommunen undersöker möjligheten att öppna en mötesplats och ”motorfritidsgård” för motorintresserade ungdomar på baksidan av Anders Ljungstedts gymnasium, i direkt anslutning till fordonsprogrammet.

‎

Platsen och upplägget är nästintill perfekt:

Inga störda grannar: Ytan ligger avskilt så att varken motorljud eller musik stör närboende mitt i natten.

Smart resurstänk: Kommuner som Hudiksvall har redan visat vägen genom att öppna sina fordonslokaler kvällstid. Varför uppfinna hjulet på nytt när bra modeller redan finns?

Trygghet och värme: Verkstadslokalerna kan hålla öppet ett par kvällar i veckan för mekning, kombinerat med ett uppehållsrum övriga kvällar. Vintrar i Östergötland är kalla – ungdomarna behöver komma in i värmen.

Eget ansvar under vuxennärvaro: Detta ska inte vara en förvaringsplats. Genom att låta ungdomarna själva ta delansvar för verksamheten, tillsammans med trygga vuxna, bygger vi tillit och ledarskap. Ungdomar som får förtroende växer med uppgiften.

Lyft för yrkesutbildningarna: Vi behöver ständigt stärka yrkesutbildningarnas status. Genom att öppna lokalerna kvällstid avdramatiserar vi miljön, bygger stolthet kring hantverket och visar att praktiska kunskaper tas på allvar i Linköping.

‎

Genom att erbjuda en egen plats skapar vi ordning och reda, samtidigt som vi visar respekt för både ungdomarnas intresse och de närboendes rätt till nattro. Det är klassisk Linköpingslistan-politik: det vill säga praktiska lösningar på verkliga problem.

‎

Det finns ett uppenbart behov i vår kommun. Låt oss ta tillvara på ungdomarnas engagemang i stället för att mota bort dem. Det vinner alla på: ungdomarna i sina A-traktorer, vi som vill stärka yrkesutbildningarna och inte minst alla de som vill sova gott om natten.

‎

Skriven av: Cecilia Helber, Jan Myhrman & Maria Esbjörnsson Lakatos – för Linköpingslistan.

‎

Inlägget Debatt: Skapa en samlingsplats för motorungdomarna dök först upp på LinköpingsListan.

Länk till debattartikeln som publicerats i Corren.

Alla ska ha möjlighet att åldras i sin egen stadsdel, nära de vänner, grannar och miljöer de känner, skriver Linköpingslistan. 

Det var med stor glädje vi nyligen kunde läsa i Corren om det nya fiket i Linköping med seniorer som särskild målgrupp. Det visar att det finns ett behov och ett stort engagemang för att skapa varma, inkluderande mötesplatser där man kan träffa andra, dricka en kopp kaffe och bryta ofrivillig ensamhet.

Initiativet är fantastiskt, men det sätter också fingret på vad kommunen måste göra bättre. En god ålderdom handlar nämligen om mer än tur och enskilda eldsjälar. Det handlar om trygghet, rätt boende och rätten till en aktiv, stimulerande och meningsfull vardag.

Det är dags att vi slutar prata om äldre enbart som ”vårdtagare” eller en belastning för välfärden. Linköpings seniorer är en enorm resurs av erfarenhet, nyfikenhet och skaparkraft. De är aktiva medborgare som förtjänar att både synas, höras och ta plats i vårt kulturliv och i samhällsdebatten.

I samtal med Linköpingsbor runt om i kommunen hör vi ofta samma sak: oron för vad som händer när huset blir för stort. Senast fick vi en kommentar om att det i ett snabbt växande område som Ekängen helt saknas seniorboenden – och i Lambohov, där befolkningen åldras, saknas det äldreboenden för att täcka framtida behov. Det är inte hållbart.

När en person som bott ett helt liv i sitt villaområde tvingas flytta tvärs över stan för att det saknas anpassade bostäder i det egna närområdet då är det ett indirekt tvång. Alla ska ha möjlighet att åldras i sin egen stadsdel, nära de vänner, grannar och miljöer de känner. För Linköpingslistan handlar stadsplanering om att bygga en stad där människor har makt över sina egna liv. Då måste kommunen erbjuda vettiga alternativ i hela Linköping.

Men en trygg ålderdom handlar inte bara om fyra väggar och ett tak, utan om vad vi fyller våra dagar med. Vi i Linköpingslistan arbetar konsekvent för att skapa bättre förutsättningar för våra seniorer:

Ett rikare kulturliv för och med seniorer: Vi vill se ett levande kulturutbud som riktar sig till våra seniorer på trygghets- och äldreboenden. Det handlar om allt från konserter, teater och skapande verkstäder till författarsamtal. Åldrande innebär inte att nyfikenheten eller behovet av starka kulturupplevelser upphör. Seniorers röster, konst och historia ska ta större plats i Linköpings offentliga rum.

Volontärer i skolan (tidigare Seniorer i skolan): Vi lade tidigare en motion om att ta tillvara på den enorma livserfarenhet som finns hos våra äldre genom att låta dem delta i skolmiljön som extra stöd och vuxennärvaro. Vi är oerhört stolta över att vår motion nyligen bifölls i kommunfullmäktige och nu förverkligas under namnet Volontärer i skolan. Det ger skolan arbetsro samtidigt som det ger våra seniorer ett meningsfullt sammanhang där deras kunskap tas tillvara.

Satsa på föreningslivet för seniorer (65+): I dag riktas nästan alla föreningsbidrag enbart till barn och unga. Behovet av rörelse, idrott och gemenskap upphör inte bara för att man blir äldre. Därför avsätter vi 2 miljoner kronor i riktat stöd för att hjälpa föreningar att skapa anpassade aktiviteter för seniorer.

Mötesplatser och rörelse för alla: Vi vill utreda ett parasportcenter i Linköping som, utöver anpassad idrott för personer med funktionsnedsättning, ska fungera som en inkluderande mötesplats med cirkelträning, friskvård och social samvaro även för seniorer.

En hemtjänst som fungerar: Vi vill verka för att hemtjänsten ska fungera för alla och att du får den hjälp som behövs utifrån de behov du har.

Linköpingslistans fokus ligger helt på de sakfrågor som gör skillnad på riktigt för Linköpingsborna, fria från blockpolitikens låsningar och partipolitisk prestige. Vi menar att en god välfärd främst mäts i hur vi tar hand om varandra, och då kan, och får vi inte, glömma bort våra äldre.

Genom att bygga seniorboenden i alla våra stadsdelar, satsa på kulturen, stärka föreningslivet och ta tillvara på seniorers livserfarenhet skapar vi ett Linköping där man inte bara blir äldre, utan där man faktiskt lever och kan bidra hela livet.

För Linköpingslistan:

Cecilia Helber

Monica Liljenberg

Maria Esbjörnsson Lakatos

Birgitta Thell

Anita Vogel

Inlägget Debatt: Dags för en nära och meningsfull ålderdom i Linköping dök först upp på LinköpingsListan.

Skattebetalarnas pengar gör betydligt större nytta i händerna på våra lärare och pedagoger.

Så här i slutet av mandatperioden är det naturligt att titta i backspegeln. Medan kommunens pengar har rullat iväg till outnyttjade kontorslokaler och byråkratiska prestigeinvesteringar, har skolan och förskolan i Linköping pressats till bristningsgränsen. Vi i Linköpingslistan står fast vid vår linje: det är dags att skära ner på den centrala byråkratin och flytta resurserna direkt till klassrummen, förskolegrupperna och personalens arbetsmiljö.

Under den gångna mandatperioden har Linköpingslistan konsekvent drivit en skolpolitik med barnen och personalen i centrum. För oss är valet enkelt: skattebetalarnas pengar gör betydligt större nytta i händerna på våra lärare och pedagoger än i överdimensionerad administration och tomma kontor i exempelvis Ebbepark. Genom en tydlig omfördelning av budgeten kan vi frigöra pengar som direkt stärker kvaliteten i undervisningen. 

Det höga sjukskrivningstalet i förskolan är en varningsklocka som alla måste ta på största allvar. Stressen bland personalen är direkt kopplad till alltför stora barngrupper och en bristfällig vikariemodell – en modell som efter upprepade påstötningar äntligen fått kommunen att ändra.

Genom att införa ett sänkt maxtak för klasstorlekar och skapa mindre barngrupper minskar vi belastningen på personalen. Små barn behöver kontinuitet och trygghet i vuxenkontakterna, inte ett ständigt flöde av nya ansikten. För personalen innebär mindre grupper färre föräldrakontakter och en lugnare, mer hållbar arbetsmiljö. Erfarenheter från andra kommuner visar tydligt att personalen mår bättre när barngrupperna hålls nedsatta och rektorn finns närvarande i huset. Att se över ersättningsmodellen till skolorna är något vi skulle välkomna.

Vi ser med stor oro på att antalet elever som blir så kallade ”hemmasittare” har ökat markant under senare år. Det är ett mänskligt och samhälleligt misslyckande. Linköpingslistan vill prioritera förebyggande insatser och förstärka elevhälsoteamen. När problem fångas upp i tid hindrar vi att elever hamnar i utanförskap vilket leder till att de blir hemmasittare och ännu värre hamnar i gängkriminalitet.

För att förnya skolsektorn föreslår vi att förskolor ska kunna drivas som intraprenad. Det innebär att förskolans egen personal får större frihet och självstyre över sin budget, sina scheman och sina pedagogiska prioriteringar – besluten tas bäst av dem som känner barnen.

Vi vill också ta tillvara den trygghet och erfarenhet som finns hos våra äldre. Linköpingslistan har lagt en motion om att ta in seniorer som ”extramormor” eller ”extramorfar” i skola och förskola. Motionen vann gehör i kommunfullmäktige, och nu hoppas vi att Linköpings rektorer vågar testa modellen, i linje med vad framgångsrika skolor i andra kommuner redan gjort.

Samverkan mellan hem, skola och föreningsliv måste stärkas. Denna triangel är avgörande för att fånga upp barn i tid, ge alla barn tillgång till meningsfulla fritidsaktiviteter och i förlängningen öka andelen elever som når behörighet till gymnasiet.

Valet för Linköpings skolor är tydligt: vill vi fortsätta göda byråkratin eller vill vi satsa på barnen, lärarna och tryggheten? Linköpingslistan har svaret klart!

Detta är en debattartikel skriven av Cecilia Helber, Maria Esbjörnsson Lakatos och Christer Mård (LL), som har publicerats i Corren.

Länk till artikel i Corren

Inlägget Debatt: Flytta miljonerna från byråkrati och prestige till klassrum dök först upp på LinköpingsListan.

Det räcker inte att bara sörja när statliga jättar drar in sin service på landsbygden. När Systembolaget nyligen meddelade att de stänger sitt ombud i Ulrika, lyfte Corren på ledarplats den klyfta som finns mellan vackra ord om krisberedskap och den kalla verkligheten där landsbygden centraliseras bort.

Systembolagets motivering om att ”finnas där behovet är som störst” är uppenbart märklig. Om vi pratar om ”behov” i strikt mening har väl ingen människa ett absolut behov av alkohol. Men det här handlar inte om det utan om tillgänglighet, livskvalitet och likvärdig service för alla medborgare i kommunen. Att kunna unna sig ett glas vin till maten eller köpa en lokal öl ska gälla även landsbygdens invånare.

Men innan politiker från stadshuset pekar finger mot Systembolagets huvudkontor i Stockholm måste vi ställa frågan: Hur behandlar Linköpings kommun själv sina egna ytterområden?

Svaret är tyvärr att kommunstyret bestående av Socialdemokraterna och Moderaterna har drivit på samma skadliga centralisering. Under mandatperioden har S+M verkställt nedläggningar av flera skolor och förskolor utanför centralorten – där beslutet att lägga ner bland annat Rappestad skola och förskolor i Slaka slår direkt mot landsbygdens framtid.

Detta har kunnat ske samtidigt som Centerpartiet, som annars ofta profilerar sig i landsbygdsfrågor, valt att inte ge sitt stöd till oppositionens motstånd. Genom att stå vid sidan av har de i praktiken underlättat för styrets nedskärningar.


Ska hela Linköping leva kan vi inte styra kommunen enbart utifrån storskalighet och kortsiktiga kalkylark. Linköpingslistan menar i stället att vi behöver:

En skola i varje fungerande bygd: Småskolorna är landsbygdens hjärta. Stänger man skolan upphör barnfamiljer att flytta in, huspriserna faller och det lokala näringslivet dör ut. Vi vill verka för landsbygdsskolornas framtid och stoppa nedläggningshetsen.

Kommunal service ska finnas nära medborgarna: När kommunen konsekvent flyttar skolor, omsorg och inköp till staden bidrar man aktivt till att slå ut lokala handlare och göra det svårare att bo och verka utanför tätorten.

Lokal beredskap kräver levande lokalsamhällen: Det går inte att å ena sidan prata om stärkt livsmedelsberedskap och krisberedskap, och å andra sidan aktivt montera ner den lokala infrastrukturen i kommunens ytterområden.

När staten sviker och Systembolaget tackar för sig med ett ”lycka till framöver” krävs det en kommunal politik som står upp för sina invånare. Linköping behöver inte mer maktkoncentration till stadskärnan. Vi behöver en politik som ser värdet i hela kommunen, från innerstaden till Ljungsbro, Sturefors, Vikingstad, Linghem, Ulrika, Brokind, Bestorp och Nykil.

Att landsbygden tynar bort beror mycket på politiska beslut. Det är därför dags att byta kurs och ge hela Linköping förutsättningar att växa.



Detta är en debattartikel skriven av Cecilia Helber, Maria Esbjörnsson Lakatos och Christer Mård (LL), som har publicerats i Corren.

Länk till artikel i Corren

Inlägget Debatt: Linköpings landsbygd monteras ner dök först upp på LinköpingsListan.

Vår senaste debattartikel i Corren:

Så fort klockan ringer ut och skoldagen slutar tvingas de barn vars föräldrar står utanför arbetsmarknaden att gå hem.

I en debattartikel i Corren lyfter 13 fritidshemsforskare en livsviktig poäng: när skolan stormar och bokstaven F hotar, behövs miljöer där barn får lyckas på andra sätt. Forskarna menar att bokstaven F inte bara ska stå för den riskfaktor som underkända betyg innebär, utan för Fritids – en plats för gemenskap, vuxennärvaro och brottsförebyggande arbete i ordets sanna bemärkelse.

Vi i Linköpingslistan håller helt med, och vi lägger dessutom till Föreningsliv till bokstaven F. Men i dagens Linköping finns det ett enormt, systematiskt fel: De barn som behöver fritidsverksamhet och föreningsliv allra mest, är de som stängs ute av fyrkantiga regelverk samtidigt som en utbredd barnfattigdom och tuff familjeekonomi sätter upp effektiva ekonomiska hinder.

Tittar vi på rätten till fritidshem i Linköping styrs den av skollagen och kommunens egna riktlinjer. Skollagen säger att fritidshem ska erbjudas i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas arbete eller studier. Linköpings kommun drar detta till sin spets. I kommunens regler står det svart på vitt:

”Vid vårdnadshavares föräldraledighet eller arbetslöshet har barn inte rätt till fritidshem, platsen ska då sägas upp.”

Det här skapar en extremt skev situation, särskilt i områden som Skäggetorp, Berga och Ryd. Till skillnad från förskolan, där barn till arbetslösa åtminstone har laglig rätt till 15 timmar i veckan, finns ingen sådan garanterad bottenplatta för skolbarnen. Så fort klockan ringer ut och skoldagen slutar tvingas de barn vars föräldrar står utanför arbetsmarknaden att gå hem. De får helt enkelt inte stanna kvar och leka eller utvecklas med sina klasskompisar.


När föräldrar står utan arbete påverkar det även familjens möjligheter att ha råd med de kostnader som föreningslivet ofta innebär i dag. Genom kommunens stelbenta fritidsregler drabbas dessa barn av en ren dubbelbestraffning: de har inte råd med idrottsklubben, och de nekas den trygga, pedagogiska gemenskapen på fritidshemmet. Trots föräldrars ansträngningar skapar de ekonomiska hindren och bristen på fritidsplats ett tomrum där allt för många unga lämnas utanför och utan trygg vuxentillsyn.

Det är precis den här mekanismen som ligger bakom den skrämmande statistiken i vår kommun:

I Linköpings mer ekonomiskt starka områden deltar 7–8 av 10 barn i föreningslivet.

I våra utsatta områden är siffran den omvända – där deltar endast 2 av 10 barn.

Sveriges Lärares rapport ”F som i fängelse” visar svart på vitt att skolmisslyckanden och utanförskap banar väg för kriminalitet. Om vi menar allvar med att vända utvecklingen och stoppa nyrekryteringen till gängen, kan vi inte bara prata om hårdare tag, fler kameror och övervakning. Vi måste prata om tidiga, förebyggande insatser.

Skollagen ger faktiskt rektorer en juridisk möjlighet att erbjuda fritidsplats om ett barn har ett eget behov utifrån familjens situation – men denna dispensmekanism är en alldeles för hög tröskel i praktiken.

Linköpingslistan vill se en politisk förändring i hela kommunen. Vi måste våga differentiera resurserna och erbjuda en trygg fritid till barn i framför allt Skäggetorp, Berga och Ryd – oavsett om föräldrarna har ett jobb eller inte.

Öppna upp fritids: Att föräldrar saknar jobb ska inte användas som ett argument för att låta barnen missa fritidshemmets språkutveckling, sociala träning och trygga vuxenkontakt. Kommunen måste utreda möjligheten att erbjuda plats för fler barn i utsatta områden.

Sänk trösklarna till föreningslivet: Vi vill utreda möjligheten till kostnadsfria aktiviteter i kommunala anläggningar och ordentligt stöd till de föreningar som driver sina egna anläggningar. Kommunen måste samarbeta mycket tätare med det lokala föreningslivet för att säkerställa alla barns rätt till en meningsfull fritid.

För Linköpingslistan handlar detta om grundläggande välfärdspolitik och trygghet. Fritidshemmet och föreningslivet är brottsförebyggande eftersom de skapar relationer, tillhörighet och framtidstro. Det är där barnet som kämpar med språket eller matten i klassrummet får chansen att glänsa i andra sammanhang, eller bara bli sedd av en trygg vuxen som står kvar när det blir svårt.


Om vi fortsätter att neka barnen denna möjlighet på grund av fyrkantiga, lokala regler och föräldrarnas plånbok, då sviker vi som samhälle. Linköpingslistans besked är tydligt: Varje barn i Linköping har rätt till en trygg och vettig fritidssysselsättning. Det är dags att vi ger dem den chansen innan det är för sent.

För Linköpingslistan: Cecilia Helber, Maria Esbjörnsson Lakatos, Sanne Jacob, Gunnel Mård, Eva Lundgren-Vejdal och Ebrahim Marwan.

Länk till debattartikeln i Corren

Läs mer av våra debattartiklar här!

Inlägget Debatt: Låt F stå för fritids och förening – inte utanförskap dök först upp på LinköpingsListan.

Sammanfattning

Styret sänker maxtaket i klasserna från 28 till 25 elever – ett BRA beslut.

Men det är ett initiativ vi i oppositionen drivit länge, och ett beslut som kommer alldeles för sent. Linköpings lärare har länge haft en pressad vardag med stora barngrupper och för få kollegor.

Samtidigt har flera skolor och förskolor lagts ned med hänvisning till lokalbesparingar – med konsekvenser för barn, personal och landsbygd.

Nu lyfts en ny skola i Tannefors fram som en satsning, men frågor kvarstår om timing, elevunderlag och placering.

‎

‎Debattartikeln:

Barn- och ungdomsnämndens ordförande basunerar ut i media att maxtaket i klasserna sänks från 28 till 25 elever. Detta påstås vara resultatet av ett ”aktivt politiskt arbete” där man sparat på lokaler för att behålla personalen.

‎

Men låt oss syna korten! Att sänka klasstorlekarna är ett initiativ som vi i oppositionen har drivit under hela mandatperioden utan att få gehör. Och att kalla det en framgång att ”behålla personalen” är ett rent hån mot verkligheten – hur skulle skolorna annars överleva?

‎

Under mandatperioden har sjukskrivningstalen, och då särskilt långtidssjukskrivningarna, varit oacceptabelt höga. Det krävs ingen djupare analys för att förstå varför: en pressad arbetsmiljö, stora barngrupper och för få kollegor.

‎

Mantrat om de fantastiska lokalbesparingarna ekar tomt. Pengar har sparats inom barn- och ungdomsnämndens ramar, men vad har kommunen sparat totalt? Man har sålt ett par bostadsrätter och lämnat någon extern hyresvärd, men i övrigt har kostnaderna bara flyttats från nämndens konto till andra konton inom kommunkoncernen.

‎

Konsekvenserna för våra barn och landsbygden är däremot högst reella:

‎

Fredriksbergsskolan, en välfungerande enhet för elever i behov av anpassningar, lades ned för att lokalerna påstods vara uttjänta. Något år senare dög samma lokaler utmärkt för Storfritids inom LSS, efter att bara ha fräschats upp med lite ny färg och inredning.

‎

Rappestads skola, en liten och nyrenoverad landsbygdsskola, lades ned på grund av för få barn. Resultatet? Skolorna inne i Vikingstad är nu mer än fullknökade.

‎

Förskolan i Jägarvallen, med sina fina lokaler och utmärkta utemiljö, stängdes. Barnen hänvisades till lokaler i Ryd som tidigare dömts ut som förskola och helt saknar utemiljö.

‎

Är det dessa beslut som S- och M-majoriteten anser är så goda att de nu möjliggör sänkta riktvärden för våra klasser?

‎

Att majoriteten inför valet stressar fram planerna på en ny skola i Tannefors, är ett försök att låtsas sätta skolan i centrum. I åratal har projektet förhalats med hänvisning till osäkra elevprognoser. Nu, när prognoserna visar att barnkullarna minskar dramatiskt med cirka 2 000 barn fram till 2034, ska det plötsligt byggas.

‎

När Kungsbergsskolan revs var löftet att en ny skola skulle stå klar 2022. Nu utlovas en skola utmed Vetegatan till höstterminen 2031. Skolan planeras för 480 elever, trots att dagens paviljongskola bara har 230. Finns det ens ett faktiskt elevunderlag i Tannefors, eller planerar majoriteten att tvångsförflytta barn från andra stadsdelar bara för att fylla tomma stolar?

‎

Varför bygga på Vetegatan och offra värdefulla idrottsytor och fotbollsplaner vid Kungsbergshallen, i stället för att använda den gamla tomten vid Kungsberget där skolan ursprungligen låg?

‎

För oss är allt detta inte valfläsk. Det är en total och illa genomtänkt politisk fläskpannkaka. Linköpings elever, vårdnadshavare och skolpersonal förtjänar bättre än så här.

‎

‎

För Linköpingslistan: Cecilia Helber (kommunalråd) och Maria Esbjörnsson Lakatos (vice ordförande barn- och ungdomsnämnden).

‎

Länk till artikeln i Corren

Läs mer om vår skolpolitik

Inlägget Debatt: Politisk fläskpannkaka – eleverna förtjänar bättre! dök först upp på LinköpingsListan.

‎

Maria Esbjörnsson Lakatos, vice ordförande i barn- och ungdomsnämnden för Linköpingslistan, reagerar starkt på uppgifterna om att Linköpings kommun lät en skolanställd fortsätta arbeta med barn samtidigt som han utreddes av polis för misstänkt sexuellt ofredande och olaga förföljelse av en tidigare kollega.

‎

– Det här är för mig helt oacceptabelt, säger hon.

‎

En intern utredning som genomfördes av kommunen förra våren visade att mannen ”vid upprepade tillfällen uppträtt olämpligt mot en kollega (trakasserier)”, varpå han tilldelades en varning. Kollegan valde att polisanmäla händelserna, först som sexuellt ofredande, men under utredningens gång utvidgades misstankarna till att även omfatta olaga förföljelse. Trots detta arbetar mannen fortfarande kvar med skolbarn i kommunen.

‎

– Det är för mig helt oacceptabelt att en person som utreds för sexuellt ofredande och olaga förföljelse får fortsätta arbeta nära barn och elever under pågående utredning. Om uppgifterna stämmer – att en person varit fysiskt närgången och uttryckt sig sexuellt inför barn – tyder det på ett extremt dåligt omdöme. Det gör personen olämplig att arbeta med barn och ungdomar, både under utredningen och framöver, säger Maria som har bakgrund som rektor.

‎

Vi i Linköpingslistan vill nu att utbildningsförvaltningen agerar och ser över sina rutiner.

‎

– Vi har sett flera fall av gränslös skolpersonal misstänkta för sexuellt ofredande i Linköping på senare tid. Detta kräver en djupare diskussion inom förvaltningen och rektorsgruppen. Det behövs ett rejält omtag från förvaltningen kring vad som gäller för rektorerna. Förvaltningen behöver granska om handlingsplanerna är tillräckligt tydliga och om referenstagning finns med som en obligatorisk punkt i rektorernas checklistor. Under hög arbetsbelastning och personalbrist är det lätt att detaljer missas, men när det gäller barns säkerhet får det inte finnas utrymme för misstag, säger Maria.

‎

Hon betonar att en misstanke i sig inte automatiskt innebär att en anställning ska upphöra, men att arbetsgivaren har ett tydligt ansvar att göra en riskbedömning under utredningstiden.

‎

Enligt kommunens nuvarande rekryteringspolicy får chefer inte ta referenser från personer som den arbetssökande själv inte har godkänt, något som tidigare uppmärksammats av Corren. Maria lyfter vikten av att stärka just referenstagningen:

‎

– Det bör vara obligatoriskt att ta referenser från nuvarande chef, även vid interna omplaceringar inom kommunen. Det ska vara ett krav att avlämnande rektor och mottagande rektor pratar med varandra och inte tar omvägen via HR. Ansvaret för referenstagning bör ligga på rekryterande rektor. Det är avgörande för att säkerställa barnens trygghet. Enligt det som står i Corren har rekommendationer från kommunens egen utredning om att arbeta med hela skolans jargong kring trakasserier inte följts. Om en arbetsplatskultur tillåts fortgå utan diskussion eller korrigering riskerar vi att liknande situationer uppstår igen.

‎

Läs hela artikeln i Corren.

Inlägget ”Det behövs ett rejält omtag kring vad som gäller för rektorerna” dök först upp på LinköpingsListan.