💭 Urbans Tankar
Stadsutvecklingen
2026-02-15
Min mormor brukade säga till mig, att om jag inte absolut måste säga nej, så säger jag ja. Det var inte bara en fras hon använde, det var hennes sätt att möta människor. Hon trodde på att ge andra utrymme, på att lita på deras omdöme och på att livet blir bättre när man inte sätter upp hinder i onödan. Den tanken har följt mig genom livet, och jag önskar att den också kunde få prägla hur vi ser på byggande och boende i Linköpings kommun.
De flesta av oss bär på en dröm om hur och var vi vill bo. Ett hus, en plats, en bit mark som känns som hemma. När regler och processer blir så hårt styrande att människor inte längre kan förverkliga de drömmarna, då förlorar vi något mer än bara möjligheten att bygga, vi förlorar känslan av att kunna forma våra egna liv och livsmiljöer.
I dag är det tyvärr så för många. Den så kallade randzonen (område som inte får bebyggas utan upprättad detaljplan) som sträcker sig ungefär 10 kilometer ut från stadens centrum innebär i praktiken att det nästan inte går att bygga alls inom detta område. Samtidigt vill kommunen främst styra nybyggnation till några få utvecklingsområden som Vikingstad och Linghem. Det gör att människor som vill bo på landet, nära naturen eller på en plats som betyder något för dem, ofta får nej. Inte för att det är omöjligt utan för att de styrande tycker så.
Det här blir ännu tydligare när stora arbetsgivare som Saab AB står inför att växa med tusentals nya anställda. Alla kan inte eller vill inte bo i innerstaden. En kommun som växer behöver också ge människor friheten att hitta en plats som fungerar för deras liv, deras familjer och deras vardag.
Samtidigt måste vi stärka möjligheterna att pendla till och från Linköping. Om fler ska kunna bo utanför de tätaste områdena behöver kollektivtrafiken hänga med. En utbyggnad av pendeltågen är en viktig del av lösningen, både för att minska bilberoendet och för att göra det möjligt för fler att bo där de faktiskt trivs.
Ett bra exempel på hur viktigt detta är, är sträckan mellan Rimforsa och Linköping. Tidigare fanns det sju olika platser där man kunde kliva på eller av tåget längs vägen, nu stannar det inte alls mellan Rimforsa och Tannefors. De många hållplatserna gav människor en helt annan frihet att bo i mindre samhällen och ändå ha en fungerande vardag med arbete och studier i Linköping. När sådana möjligheter försvinner krymper också människors valfrihet, inte för att de vill bo annorlunda, utan för att alternativen tas bort.
Självklart ska vi ta hänsyn till miljö, infrastruktur och långsiktig planering, men inom rimliga ramar, borde människor få större möjlighet att skapa sina hem där de själva känner att de hör hemma. Ett samhälle där människor får utrymme att förverkliga sina idéer blir både mer levande och mer hållbart.
Jag hoppas att Linköping kan bli en kommun som vågar lita på sina invånare. En kommun som säger ja när det inte finns starka skäl att säga nej. Det är så vi bygger ett samhälle där människor trivs, inte bara i sina hus, utan i sina liv.
