Barn som begår brott är en brutal verklighet. Men det är en verklighet vi måste våga möta. För vad är alternativet, skriver Cecilia Helber.
Netflixsuccén ”Adolescence” har länge toppat listorna. Serien skildrar en ung pojke, från en till synes helt vanlig familj, som mördar en jämnårig flicka. Familjen slås i spillror och tvingas bygga en ny tillvaro i skuggan av det ofattbara: att deras älskade son tagit ett liv.
Men bortom tv-rutan, här i Sverige – i Linköping – sker samma sak på riktigt. Väldigt unga människor begår ofattbara brott. Ofta är offren helt oskyldiga. Ofta är det bara turen som gör att ingen dör i de vansinniga sprängningar som skakar våra bostadsområden.
Vi som nattvandrar, som pratar med butikspersonal och boende i utsatta områden, som lyssnar på lärare som delar sin vardag – vi hör samma sak. Det handlar om ungdomar som inte respekterar auktoriteter, som är arga, lättkränkta, men ofta själva utsatta. Ungdomar som lever hela eller delar av sina liv i utanförskap, eller i skuggvärldar på tvivelaktiga internetforum.
2023 mördade en 16-årig pojke från Linköping tre oskyldiga människor inom loppet av ett dygn. Han skottskadade dessutom svårt en kvinna som vid tillfället bar sin tvååriga dotter i famnen. Den här pojken är långt ifrån ensam. Händelsen har följts av fler. Gång på gång nås vi av rapporter om tonåringar – ibland bara 13–14 år gamla – som rekryterats av gäng för att mörda eller spränga.
Vi lever i en verklighet som egentligen är helt oacceptabel. Därför diskuteras nu skärpta straff även för unga.
Motståndarna påminner om att ungdomars hjärnor inte är färdigutvecklade, att de inte fullt ut kan förstå konsekvenserna av sina handlingar och att lösningen därför måste ligga i förebyggande arbete. Förespråkarna menar att brotten vi ser i dag saknar motstycke, att lagstiftningen inte är anpassad för en tid där barn skjuter ihjäl människor på beställning, och att samhället inte kan stå handfallet.
Jag menar att vi måste hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det viktigaste trygghetsarbetet är och förblir det förebyggande. Hela vårt partiprogram i Linköpingslistan bygger på den insikten: vi vill satsa nu för att slippa betala notan med ränta senare.
Det innebär att socialtjänsten måste få resurser som verkligen räcker. Att skolklasserna måste bli mindre. Att idéburna organisationer, som redan gör ett ovärderligt arbete, behöver långsiktigt stöd. Att föräldrar som kämpar måste få vägledning och avlastning. Att barn ska ha en meningsfull fritid – och föräldrar ett arbete att gå till. Där läggs grunden för ett tryggare samhälle, och där försvåras gängens nyrekrytering.
Men samtidigt: ungdomar som utan att tveka kan mörda andra människor kan inte och får inte gå fria. Jag är övertygad om att de anhöriga till småbarnspappan Ferhat, som sköts ihjäl, håller med. Att hans fru – som själv träffades av kulorna men överlevde – håller med. Att deras dotter, som satt i sin mammas famn när hon sköts, en dag kommer att förstå och hålla med. Och jag tror att alla andra brottsoffers anhöriga håller med.
Barn som begår brott är en brutal verklighet. Men det är en verklighet vi måste våga möta. För vad är alternativet?
I ”Adolescence” avslutas serien med att familjen trots allt lever vidare – på olika sätt, men gemensamt är att alla inser att handlingar får konsekvenser.
På samma sätt måste vi agera här hemma. Resten av samhället har rätt att leva tryggt, och våra unga måste förstå att grova brott alltid får kännbara följder. Konsekvenserna måste finnas där – för offrens skull, för anhörigas skull, för samhällets skull. Och i slutändan också för förövarens skull.